Som kund skulle du inte bli klok på varför du blir informerad om alla små misstag dina leverantörer har gjort. Du vill veta om det är fel på Volvon och du riskerar att flyga i diket. Du vill veta om köttfärsen på Ica har möglat. Eller om det regnar i morgon.

Så varför envisas Expressen och Svenska Dagbladet att på bästa plats i tidningen berätta om alla små löjliga fel de gör?

Det är ju inte så att förtroendet för tidningarna växer bara för att de berättar om några på fel som det hela taget inte kommer att förändra världshistorien. Snarare växer misstanken att de riktigt stora felen inte kommer fram.  Svenska Dagbladet, som inte har råd med en utvecklingschef, har till och med infört en kvalitetsredaktör som på ymnig plats berättar om minsta triviala misstag som redaktionen presterat som ”Tingelinggängets nya reggaeinspirerade singel heter Solstingeling”.  Snacka om kvalitetsarbete.

En kvalitetschef borde väl varje dag berätta om arbetet som pågår med att förbättra produkten, inte sitta och såga den. Eller åtminstone berätta om hur felet uppstod och hur det ska undvikas nästa gång. Men inte så. Utan så här: ”Den psykiater som avses är Johan Cullberg och inte Johan Gullberg”.

Och hur är det tänkt? Ska man som läsare hitta gårdagens tidning och leta fram artikeln med felet och rätta sin tidning? Expressen och Svenska Dagbladet kan väl inte tro att deras läsare läser alla artiklar i tidningen och kan relatera till de fel som de redogör för.

De två tidningarna tycks ha tagit idén om egengenererat innehåll till nya höjder. Redaktionen ordnar lite töntiga fel. Och vips, har tidningen fyllt ytterligare några spalter för en billig peng. Om redaktionerna ändå hade presterat intressanta fel, så hade det i alla fall varit bra läsning.

Jag kunde ju ha frågat. Men jag kände instinktivt när jag tog bilden att det skulle vara lite roligare att faktiskt inte veta.

Får några år sedan fanns rätt få exempel på gruppbloggar. En av de tidigaste jag kan komma på och vildast och råast var Expressens ledarblogg med PM Nilsson och Leo Lagercrantz en blogg som kändes som det där lådvinet som aldrig vill ta slut. Traditionen har de fortsatt i en mer torr och tillrättalagd variant tillsamman med Bangs tidigare redaktör Karin Eder-Ekman på Newsmill. Svenska Dagbladets ledarredaktion var ganska tidigt ute med en kollektiv blogg. 
 
På Dagens Media startade vi Köksveckan år 2005. Tanken var att den skulle vara ett en frizon för redaktionsmedlemmarna att lätta på trycket och experimentera med olika uttrycksformer. Först fruktade jag att den skulle undergräva moralen och läcka känslig information. Men tvärtom. Det dröjde inte förrän redaktionsmedlemmarna hade satt upp informella och ordentligt snäva regler för vad det fick bloggas om. Jag försökte elda på, men bloggen blev oftast mycket mesigare än jag hade hoppats på.
I sina bästa stunder fungerade Köksveckan som ett managementverktyg där jag som dåvarande chefredaktör kunde snappa upp stämningar och sprida information på ett varken formellt eller ickeformellt sätt. En annan idé var att Köksveckan skulle hjälpa till att bygga det redaktionella teamet, men snarare drog den isär teamet i två delar, vi som bloggar och vi som vägrar.

Men nu är det fler som har lämnat det eviga bloggonanerandet för att i stället köra en gangblogg. Det är intressant. När en blogg skapas av flera individer, kan den överleva sina grundare. Den kan prestera även om någon individ inte är på jobbet. I gruppbloggar går det också att bygga strukturer och fördela roller. Gränserna mellan en traditionell redaktion och bloggrupp lär luckras upp. För vad är det för skillnaden på en grupp människor som skriver för en blogg och en grupp som skriver för en sajt. Det skulle väl vara att det i en den gameldaxgruppen kan hända att någon tar upp en telefon och ringer och kollar saker. Ja, det är nog ingen slump att det främst är tyckare och opinionsbildare med mindre krav på verklighetsförankring som gangbloggar.

I går sa SvDs vd Raoul Grünthal till Dagens Media att det handlar om en ”kostnadsfråga” om tidningen ska köpa mätningen som visar hur många som läser en snittdag varje månad. Vad är det då för kostnad Raoul bekymrar sig om? Svar: 800.000 kronor per år.

Det är det beloppet ett dussintal tidningar ska lägga för att det ska bli en affär för leverantören Sifo Media.

Vad säger det då att Stockholms näst malligaste tidning inte tycker sig har råd att köpa en mätning som gör att dagspressen kan få starkare argument i diskussionen om var annonsörerna marknadsföringspengar ska hamna? En mätning som ligger betydligt mer i linje med sättet att mäta andra huvudmedier som tv och internet. Vad skänker Raouls spariver för självkänsla till SvDs marknadföringsfolk och säljare.

Svaret sitter hos mediebyråerna som hjälper annonsörerna fatta beslut om vilka tidningar de ska använda sig av och är det en sak mediebyråer aldrig kan få nog av så är det siffror.

Prislappen säger också en annan sak. Den säger en del om hur beroende av traditionella papperstidningar Sifo Media fortfarande är. Mer om detta senare.

Under tiden. Kolla löpen till vänster. SvD berättar idag politiskt korrekt att tidningen innehåller rapport om valet i Israel och kryddar med korsord. DN förkunnar att tidningen har gjort ett gräv på extremvädret och att det finns en artikel om Lily Allens senaste album. Vilken tidning signalerar störst självförtroende? För mig är det uppenbart att DN kör sitt spår medan SvD inte har något särskilt spår att rulla på alls just nu. Vad har det här med Raouls besparing att göra? Möjligen självkänsla och självförtroende.

Det är trist när en av få hängvina och uthålliga bloggare lägger ner, men jag tycker ändå att det är ganska bra att Martin slutar blogga. Genom SvD.se har han haft kraftfull plattform att operera från. Samtidigt har han varit chef på tidningen, vilket har gjort hans svängrum och oberoende begränsat. Han har också haft svårt att ställa sig utanför den ganska unisona kör som hyllar bloggarna. Bloggar är ett viktigt och intressant fenomen som är lätt att känna entusiasm inför. Inte desto mindre ska det ifrågasättas, även om man själv råkar blogga.

Här utnämner Martin Jönsson mig till blogghatare. Jag vet inte varför. Själv har jag bloggat i många år, men jag tycker ändå att det är min uppgift som journalist att ifrågasätta och våga hålla emot en strömning som skaffar sig allt fler maktstarka anhängare. Det är så jäkla lätt att skriva något tugg om ”bloggosfären” håller på att ta över.

Då gör nog Martin Jönsson större nytta som redaktionschef. Får han medarbetarna att jobba bara hälften så hängivet som han själv, blir det tufft för DN.

I USA hotas mediekoncerner som American Media,och Tribune. I Tyskland står Prosieben inför akuta problem med att betala lånen, läs mer här.

I Sverige utvecklas Metro till att bli något av mediebranschens Volvo. Några snedsteg i produktutvecklingen och pengamaskinen är på väg i ett chicken race med ägaren Cristina Stenbeck bakom ratten. Svenska Dagbladet kan bäst kan jämföras med Saab, hög innovationsgrad, men klen försäljning och sedan länge beroende av ekonomiskt stöd.

Bilbranschen har dock en fördel gentemot mediebranschen. Bilkunderna kan inte bygga sina egna bilar. Däremot kan mediekonsumenterna hjälpligt bygga sina egna kanaler.

Ibland undrar jag vad Svenska Dagbladets chefredaktör Lena K Samuelsson tänker på.

Jag ser framför mig hur hon sitter hemma i lägenheten i Hammarbyhamnen och plockar med pärmarna där hon sätter in mejlen hon skriver ut. Hon tänker att nästa gång ska hon inte ställa pärmarna i grovsopen. Det går inte att lita på någon nu för tiden. Inte ens sophämtarna.

Hon tänkerpå den lyckade semestern på Rivieran med Aftonbladets moderedaktör Sofi Fahrman och hennes sambo, Metros chefredaktör Per Gunne. Med var också Lena Ks sambo Niklas Silow och hans bror Andreas. Trevligt, trevligt.

Hon släpper tanken på den turkosa sommaren. Ansiktet skuggas av höstmoln.

* Hon står inför sin kanske viktigaste rekrytering. Ersättaren till kulturchefen Carl Otto Werkelid kulturchef. Det handlar om en prestigepost inom ett område som inte är Lena Ks hemmaplan. Vem hon än värvar kommer beslutet att vara omdiskuterat. Väljer hon en traditionalist får hon inte den förnyelse hon brukar sträva efter. Väljer hon en vildhjärna rör hon upp kärnläsarna som snart bara har kulturen och ledarsidan kvar som borgerliga bastioner.  Hon har en namnlista, på den bör stå två namn: Ann Axelsson, projektledaren som dragit fram det mesta som här hänt SvD och bör kunna få en belöning i form av ett chefsjobb och Martin Vårdstedt, redaktör på Kobra och tidigare chefredaktör på Resumé  

* Hon kanske funderar på hur SvD ska ta över som agendassättare på söndagsmorgnarna nu när Dagens Nyheters Niklas Ekdal slutar och lämnar söndagsläsningens heligaste plats öppen.  

* Och varför kommer aldrig SvD.se i fatt DN.se på nätet trots massiva köp av Google-tjänster som ska ge trafik till det redaktionella innehållet.

Men så lyser solen åter på Lena K. Framför sig ser hon det planerade bröllopet i Wien med Niklas Silow utspela sig den 3 oktober. Oj, vad tiden går.