Till ytan är branschen lika strikt och formell som frisyren på Dan Morén, Citypaketetets vd. Under detta, under jord ligger ogräsets rötter i virrvarr, i de märkligaste förgreningar och vindlingar.

Rötterna kommer ibland till ytan och kan då bjuda på hisnande perspektiv. Synen av att se Adam Alsing på kryckor diskuterande med Petter i entrén till Stockholm Media Week på Rival i Sthlm.  Eller den radiostjärnan Anders Timell komma in med full golfutrustning på det ordinarie jobbet som restaurangchef på Riche. Känslan kan bli overklig. Som spontanpussen av Farfars Matias Palm-Jensen strax efter frukost på Kungsgatan.

Det här, kan jag meddela, är ungefär så långt från min uppväxt i Grums det går att komma. Det är en del av kicken. En stor del.

Ogräsets rötter slutar aldrig att växa. För ett par veckor sedan ringde Bonniers digitala kulturalibi Sigge Eklund upp. En person jag har chansen att avguda på nära håll. Han bor granne. Ganska typiskt bor han i ett av områdets k-märkta kulturhus med högt i tak och fönster med träkarmar. Jag kan se dit från min nyproduktion med lågt i tak och plåtlåda till betong. Sigge frågade jag kände någon från Grums, en äldre man, gärna ensam med spännande karaktär. Sigge hade tagit ledigt från kulturjobbet på Bonnier för att hjälpa Filip och Fredrik med produktionen av deras tv-program  från Grums.

Jag kan tänka mig hur Filip och Fredrik snackade ihop sig mellan planeringarna av cashstinna kickoffar på Swedbank på Anglais om att skruva dårspiralen ett varv till i ett försök att hitta nya utmaningar. Och hitta och hjälpa ensamma själar i Grums via en tv-show i Kanal 5 är verkligen en utmaning. Jag förstår inte hur de vågar. Jag var själv ganska ensam i Grums och åkte på stryk mest för att jag fanns.

De jublar i Grums. Tv-kommer ju dit. Hur stort som helst. Fast de har en fabrik som tillverkar 685 000 ton papper per år och omsätter fyra gånger mer än Kanal 5. Det var min högsta dröm i högstadiet att få kliva in genom fabriksportarna och ge mitt liv åt bruket. I stället sitter jag och mejlar med Sigge Eklund. Hur kunde det bli så här?

Tänk om de har kokat ihop tv-programmet med hjälp av Hanna Hellquist, som har satt sig själv på kartan att skriva en bok om sin pappa i Grums, fast hon växte upp med sin mamma i Karlstad. 

Filip & Fredrik i Grums?Det är cynism bortom Robert Gustafsson i Torsk i Tallin och börderna Schulman bloggande på Värmlands Folkblad. Det är värre än alla dretroliga värmländska röster i radioreklamen och Sven-Erik Magnusson på Sandgrund. Det är exploatering av värmlänningar 2.0. Det är förstås precis den typ av galenskap som gör mediebranschen 100 procent icke tråkig. Men den här gången får jag avsmak.

Filip och Fredrik i Grums känns som Pål Hollender typ Torsk i i Lettland de kallar det inte ens konst.

Jag funderar en stund men hittar inte en hel tråd i hjärntvätten. Skickar traumatiserat över ett förslag på person att kontakta till Sigge.
Efteråt vill jag kräkas.

Att det inte finns ett helt linjärt samband mellan olika representationer av ett medium är uppenbart. Inte minst för Aftonbladet som hade hoppats på att bygga en publik till sin tv-kanal TV7 med hjälp av Aftonbladet.se. Inte ens Sveriges största mediesajt kunde användas till att få publiken att börja titta på TV7, lika lite som TV4s maffiga tv-publik kan få TV4.se att på allvar komma i kapp Aftonbladet.se.

SVTs offensiva strategi att sända fri tv via internet lämnar inte reklamkonkurrenterna någon ro. Och inte SVT heller för den delen. Kostnaden för att sända tv på nätet ligger skyhögt över kostnaden för andra distributionsformer. Priset för att nå en tittare i en timme ligger på 50 öre till 1,50 kronor. Det kan låta billigt, men är det inte. När Stefan Holm hoppade i OS-finalen i Peking tittade 80 000 personer via webben. Det kostade troligen SVT uppåt 100.00 kronor att sända inslaget till en högst begränsad publik.  En reklamkanal som Kanal 5 har uppskattningsvis 100 gånger högre kostnader för att sända webb-tv jämfört med distributionsvägar som marknätet.

Ska reklamtv-kanalerna få sina webb-sändningar lönsamma, behöver kanalernas säljchefer övertyga annonsörerna om att de ska betala tre gånger mer för reklamkontakterna i webb-tv.

Tv-kanalernas huvudvärk förvärras av konkurrens från piratkopierare och att frågan om hur mycket tv-kanalerna ska betala för rätten att sända inköpt tv-material på nätet inte är löst.

Ändå vill både Kanal 5 och TV4 öka webb-sändningarna. MTG kan inte räkna hem affären och avstår. MTGs spår är i stället betald webb-tv, alltså att tittarna betalar för innehållet och lanserade nyligen Viasat OnDemand. Om det är ett smart drag eller ett utryck för den nya MTG-chefen Manfred Aronssons, ointresse för nätet. Jag har inte hört honom prata om Internet en enda gång under de drygt tio år som jag har bevakat medier och marknadsföring.

SVT vill också börja ta betalt av surfarna. Ska public service-kanalen få igenom det, krävs förändringar av sändingsvillkoren. Det kan bli svårt att motivera att en licensfinansierad och statligt reglerad kanal ska kunna ta betalt för innehåll som annars sänds gratis, förutom licensavgiften då.

Stavas lösningen Y-o-u-t-u-b-e? Kanske. Men då vet vi inte om Youtube kommer att betalt för sändningarna på sikt (idag är det gratis) och hur stor kontroll över reklamförsäljningen som tv-kanalerna får.

Youtube är troligen en vinnare på längre sikt. Kortsiktigt gynnas också företagen som hanterar webb-sändningarna. Ett exempel är Qbrick som i alla fall före finanskrisen siktade på en börsnotering. Ett annat exempel är Basefarm som i sitt bokslut för år 2007 ökade intäkterna med 41 procent till 220 miljoner kronor. Publiken är förstås också vinnare.

Filosofiskt kan webb-tv förändra tv-kanalernas självbild. På webben mister tv sitt monopol på att leverera rörlig bild. Tv tvingas ur sin skyddade verkstad där trösklarna är så höga att alla utan tvåsiffriga miljonbelopp på fickan inte får komma in och göra teve.
Tv skapa en plats på nätet och dagligen motivera sitt existensberättigande.

Som du och jag, eller hur?