Jag väntar vid min stuga medan timmarna ilar. Jag borde ligga jetleggad i hetluften. Jag borde fakturera, mera och flera. Men barnen först. Alltid först.

Sjukt avundsjuk på Aftonbladet som drog masken av Lars Kepler. Inte för att det är så viktigt egentligen, men för att det avslöjandet är åtråvärt. Det är 100 procent exklusivt. Bara en kan vara först. Men som det brukar vara, nyheten dog i orkanbruset av Madeleines och Jonas förlovning.

Handlar upp webbyrå för projektet. Väljer bland tre alternativ, ett dyrt och säkert, en medeldyrt och medelsäkert och ett oskrivet uppstickaralternativ. Rätt många tusenlappar som ska ut och hur gör jag för att välja rätt? Jag vet att systemet ska byggas i Drupal, det ska var standardiserat och specialiserat på samma gång. Det gynnar förstås de leverantörer som har levererat liknande system. Men hur intresserade är de av mig som kund. Blir jag en i mängden. Uppstickaralternativet kanske vill visa framfötterna medan den dyra och säkra vill visa fakturor.

Detta sker samtidigt som vi måste bygga om sommarstugan efter att FMM-blandaren exploderade och vattnet förstörde hela bottenvåningen. Jag är nöjd med Svanberga Bygg som bygger om. De är nog det dyra och säkra alternativet, i alla fall inga balter eller enmanskuttefirma. De tar ansvar för bygget och säger till i fall något barkar i väg. De behöver inte lära sig hur en mellanvägg ska byggas eller ett golv ska läggas. Det tror jag nog att uppstickaralternativet behöver lära sig. Så jag ägnar en del tiden till att fundera på om att bygga hus och webb är samma sak. Funderar också på vilka människor jag behöver få med mig i projektet. Jag tror inte på en klassisk uppsättning, eftersom det inte rör sig om ett konventionellt medieföretag, snarare ett rätt okonventionellt. Detta och val av system ska jag ägna mig åt under veckan.

Nästa vecka blir det kickoff på Clarion och så sälj, sälj, sälj. Ägnar för mycket tid till att bråka med bloggetablissemanget. Jag vet inte varför egentligen. Bloggar som mediekanal är en underbar uppfinning, men där finns den där gruppen människor som lever på att sjunga det nyas lov och hålla varandras hov. När man förespråkar framtiden blir argumenten ofta oantastliga, och det lever denna grupp på. Vad jag nog mest går i gång på är att alla sjunger med genom samma mun, alla förstärker varandras röster så den blir ett enda unisont skri. Ingen dissonans, inte ens en ters, en stämma. Jag upplever det som hjärntvättat i 90 grader med förtvätt. Vitt och fint. Som gjort för att måla skrikiga tavlor på. Jag tar en plats ingen annan vill ha eller ta. Spelar upp mig själv på läktaren. Ganska typiskt. När jag i stället borde bygga mitt företag. Nästa vecka, så.

Får några år sedan fanns rätt få exempel på gruppbloggar. En av de tidigaste jag kan komma på och vildast och råast var Expressens ledarblogg med PM Nilsson och Leo Lagercrantz en blogg som kändes som det där lådvinet som aldrig vill ta slut. Traditionen har de fortsatt i en mer torr och tillrättalagd variant tillsamman med Bangs tidigare redaktör Karin Eder-Ekman på Newsmill. Svenska Dagbladets ledarredaktion var ganska tidigt ute med en kollektiv blogg. 
 
På Dagens Media startade vi Köksveckan år 2005. Tanken var att den skulle vara ett en frizon för redaktionsmedlemmarna att lätta på trycket och experimentera med olika uttrycksformer. Först fruktade jag att den skulle undergräva moralen och läcka känslig information. Men tvärtom. Det dröjde inte förrän redaktionsmedlemmarna hade satt upp informella och ordentligt snäva regler för vad det fick bloggas om. Jag försökte elda på, men bloggen blev oftast mycket mesigare än jag hade hoppats på.
I sina bästa stunder fungerade Köksveckan som ett managementverktyg där jag som dåvarande chefredaktör kunde snappa upp stämningar och sprida information på ett varken formellt eller ickeformellt sätt. En annan idé var att Köksveckan skulle hjälpa till att bygga det redaktionella teamet, men snarare drog den isär teamet i två delar, vi som bloggar och vi som vägrar.

Men nu är det fler som har lämnat det eviga bloggonanerandet för att i stället köra en gangblogg. Det är intressant. När en blogg skapas av flera individer, kan den överleva sina grundare. Den kan prestera även om någon individ inte är på jobbet. I gruppbloggar går det också att bygga strukturer och fördela roller. Gränserna mellan en traditionell redaktion och bloggrupp lär luckras upp. För vad är det för skillnaden på en grupp människor som skriver för en blogg och en grupp som skriver för en sajt. Det skulle väl vara att det i en den gameldaxgruppen kan hända att någon tar upp en telefon och ringer och kollar saker. Ja, det är nog ingen slump att det främst är tyckare och opinionsbildare med mindre krav på verklighetsförankring som gangbloggar.

Svaret ligger antagligen i de affärer Blondinbella gör.

Affärsidén är att sälja marknadsföring kring bloggen. Under december nådde Blondinbella sin högsta annonsförsäljning. Den hamnade på strax under 200.000 kronor, räkna sedan bort 40 procent i provision till säljbolaget. Under de närmaste veckorna ska Isabella Löwengrip svara på sms för nummerupplysningstjänsten 118800. Då får hon runt 3.000 kronor per timme, i klass med en toppjurist. Ett mått på hur mycket varumärket Blondinbella är värt. Inte illa för en 18-åring, men varumärket och affärsidén kanske inte bär längre än så? Är det därför hon tigger mat och prylar?

Isabella Löwengrip är hyllad som entreprenör. Men entreprenörer lägger ju inte ner sina affärsidéer. De driver de vidare eller säljer dem till andra eller går i konkurs. De stänger inte ner för att börja plugga.

Tyvärr, för oss bloggare, verkar de stora inkomsterna låta vänta på sig för vår ledstjärna Blondinbella. Återstår för någon annan att visa att bloggare inte bara är ett gäng glada amatörer, gatuartister eller konsulter i behov av en marknadsföringskanal. Vem blir först?

Det är trist när en av få hängvina och uthålliga bloggare lägger ner, men jag tycker ändå att det är ganska bra att Martin slutar blogga. Genom SvD.se har han haft kraftfull plattform att operera från. Samtidigt har han varit chef på tidningen, vilket har gjort hans svängrum och oberoende begränsat. Han har också haft svårt att ställa sig utanför den ganska unisona kör som hyllar bloggarna. Bloggar är ett viktigt och intressant fenomen som är lätt att känna entusiasm inför. Inte desto mindre ska det ifrågasättas, även om man själv råkar blogga.

Här utnämner Martin Jönsson mig till blogghatare. Jag vet inte varför. Själv har jag bloggat i många år, men jag tycker ändå att det är min uppgift som journalist att ifrågasätta och våga hålla emot en strömning som skaffar sig allt fler maktstarka anhängare. Det är så jäkla lätt att skriva något tugg om ”bloggosfären” håller på att ta över.

Då gör nog Martin Jönsson större nytta som redaktionschef. Får han medarbetarna att jobba bara hälften så hängivet som han själv, blir det tufft för DN.