Försöker utan resultat att komma på någon som förlorar på storyn. Tvärtom verkar alla vinna på den.

Jan Guillou blir förvisso avslöjad som KGB-spion, men det gynnar mer än sänker hans varumärke. Efter att ha vänt ut och in på sig själv i självbiografin, visar det sig nu att karln har ännu fler bottnar och överraskningar att bjuda på till nästa bok. Bara gåtan om varför han inte nämnde sin tid med KGB i sin självbiografi skakade nytt liv i varumärket Jan Guillou Han framstår som än mer hänsynslös i sin jakt efter scoop.  En lämplig varumärkesladdning för en journalist.

Expressen och journalisten Micke Ölander är förstås vinnare och kombon kommer sannolikt att vara aktuell när det är dags för Bonnier att dela ut stora journalistpriset. Jag är inte säker på att Expressen sålde så mycket lösnummer, men tidningen kunde skapa kaos, osäkerhet och stress i fiendelägret Aftonbladet som ju anlitar Jan Guillou som krönikör. Aftonbladet i sin tur kom tvåa på pucken, men hade år andra sidan full tillgång till Jan Guillou både som krönikör och intervjuoffer.

Jan Guillous kollega i scoopet om IB, Peter Bratt, har levt ett liv något i skymundan de senaste säg 30 åren. I alla fall jämfört med Jan Guillou. Expressens avslöjande satte också spotlight på Peter Bratt, som många under 40 år inte kan relatera till.

Arne Lemberg, vem hade koll på honom? Nu är vi fler.

Säpo fick komma med klokskaper och ståta med varumärket intill nationalepostillverkaren Jan Guillou. För att inte tala om Mona Sahlin som kunde sluta leden internt inom socialdemokraterna genom att kräva Olof Palmes kontrahent Jan Guillou på besked om vad han egentligen hade sysslat med. Mårten Palme fick revansch. Denna massmediala stafettpinne passades vidare till Fredrik Reinfeldt som också han fick ytterligare medial strålglans.

Att både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tog händelsen som utspelades för så där 40 år sedan på allvar, stärker i sin tur Jan Guillous varumärke ytterligare.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson fick revansch efter att hans försök att värva Jan Guillou hade misslyckats.

För att inte tala om alla tidningar och bloggare som kunde spinna loss på storyn.

Alltså, alla vinner på att tvåla till Jan Guillou. Klart att alla vill avsätta det journalistiska högviltet. Men bytet Jan Guillou får mer muskler av jakten.

Konstigt nog tycks ingen ha försökt vinna marknadsföringspoänger genom att försvara Jan Guillou, Förutom GW då.  För Jan Guillou gjorde väl det egentligen alla goda journalister ska göra: skaffa fram information till varje pris.

Normalt, i alla bara berättelser finns en förlorare. Tänk er Rödluvan utan vargen. Om alla vinner på att Jan Guillou avslöjas för KGB-spionage. Hur bra är då storyn? Mitt svar är att storyn är bra, men ingen story. En 20 plussare som hade möten med KGB för 40 år sedan är naturligtvis ingen story. Men den är så bra, att den ändå måste berättas.

 
Och bloggarna hängde på…

Vendetta, anser Svensson.
Oförsvarligt, ryter Per Gudmundson på Svenska Dagbladet.  
Problematiskt, hojtar Anders Pihlblad på TV4.
Journalister kan väl leka spioner, uppger Röda Malmö.
Angelägen nyhet? klurar Annarkia.
Repa  i lacken, filosoferar Mårtensson.  
Aftonbladets chefredaktör Jan Helin är nyanserad.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson inte lika nyanserad.

Morgan Stanley investeringar i Boo.com brann upp. Gick på en mina gjorde även Wallenbergsägda Investor, som enligt Affärsvärlden investerade  900 miljoner kronor i Spray, portalen som Allers köpte för 150 miljoner kronor år 2006.

I stället blev det i stället den gamla världens varumärken som redan kunde distribution och fjärrförsäljning som lyckades på internet, exempelvis Ginza och Ikea. 

Mycket tyder på att bubblan är här igen. Bubblan 2.0 byggs upp genom orealistiska förväntningar på intäkter från sajter med storpublik. Bubblan bygger också på myten om att det skulle vara billigare att attrahera stora publikmasson via internetkanaler än via traditionella som tv och dagspress. Också den här gången driver riskapital på utvecklingen, även om det är industriellt snarare än finansiellt.

Ett exempel är Youtube, som Google köpte för 12 miljarder kronor i slutet av år 2007. Produktionen kräver enorma resurser, inte minst i forma av lagringskapacitet. På en minut laddas 15 timmar video upp på sajten. Varje vecka ökar volymen med 68 000 Hollywood-filmer.

Enligt Mediapost kräver Youtube investeringar på marknadsföring, försäljning och innehållslicenser, lagringutrymme på 5,5 miljarder kronor per år. Bara bandbredden kostar 2,7 miljarder kronor per år. Intäkterna då? De hamnade på 1,5 miljarder kronor under år 2008 enligt Wall Street Journals bedömning.

Youtube är ett extremfall, men alla kanaler som lockar sin publik med redaktionellt innehåll får räkna med skenande kostnader.  Även om priset på teknisk kapacitet kanske minskar i takt med att behovet ökar, så är innehållsproduktionen koststam, inte minst vad gäller lönekostnader.

Bubblan 2.0 byggs också av förväntningar på annonsförsäljning kopplad till publikvolym. Men annonsörer som vill nå stora publikmassor har flera alternativ att välja på. Värre är att annonsörer knappast ser annonsering som den bästa investeringen att göra på internet i dag. Pengarna kan göra bättre nytta på att bygga en applikation för Iphone, en egen e-handelsplats eller sökord på Google eller MSN.
Sajter som Aftonbladet.se sysselsätter 100-tals journalister. Expressen.se kräver totalt 80 personer att driva. Möjligen täcks Aftonbladet.ses och Expressens.se kostnader av intäkter, men för de flesta dagspressajter är det sannolikt inte fallet. På liknande vis är de flesta dagstidningssajterna i landet riskfinansierade via sina ägare.

Vad vi ser är en växande mängd konstgjort finansierade affärsprojekt utan fungerande affärsmodeller. Varning för Bubblan 2.0, således.

En del av Bubblan 2.0 kan vara Wyatt Media, finansierat av finansmannen Sten Mörtstedt. Bolaget som säger sig nå 80 procent av alla svenska ungdomar via sajter som Lunarstorm och Bilddagboken. Under år 2008 gick företaget back och minskade intäkterna från 79 till 43 miljoner kronor.

Andra svenska exempel på sajter utan fungerande affärsmodeller som finansiärer pumpar fulla med miljoner är Realtid och Nyheter24.

• Ungar som roar sig på youtube? Nej.
• Japansk kultrulle som väckts till liv? Nej.
• SVTs kOrtfilmstävling? Nej.

Men väl webbreklam för Aftonbladets och Metros gemensamma annonspaket Dawn till Dusk.
Reklambyrån Scholtz & Friende och webbyrån River harskapat kommunikation med utgångspunkt att annonspaketet är ett skräckinjagande monster.

Det skva vara annorlunda. Det ska vara uppseendeväckande. Det ska vara med glimten i ögat. Men…

• Är det infantilt? Ja,
• Skapar det en löjeväckande bild av mediebranschen och deras säljorganisationer? Ja.
• Är det en idéhöjd i nivå med landytan i Nederländerna? Ja.

Ändå har jag ägnat 30 minuter på att fundera kring kampanjen. Den får mig att undra om jag alls förstår mig på kommunikation?

Men sorry. Kan inte ge ett opartiskt svar på den frågan.

Får några år sedan fanns rätt få exempel på gruppbloggar. En av de tidigaste jag kan komma på och vildast och råast var Expressens ledarblogg med PM Nilsson och Leo Lagercrantz en blogg som kändes som det där lådvinet som aldrig vill ta slut. Traditionen har de fortsatt i en mer torr och tillrättalagd variant tillsamman med Bangs tidigare redaktör Karin Eder-Ekman på Newsmill. Svenska Dagbladets ledarredaktion var ganska tidigt ute med en kollektiv blogg. 
 
På Dagens Media startade vi Köksveckan år 2005. Tanken var att den skulle vara ett en frizon för redaktionsmedlemmarna att lätta på trycket och experimentera med olika uttrycksformer. Först fruktade jag att den skulle undergräva moralen och läcka känslig information. Men tvärtom. Det dröjde inte förrän redaktionsmedlemmarna hade satt upp informella och ordentligt snäva regler för vad det fick bloggas om. Jag försökte elda på, men bloggen blev oftast mycket mesigare än jag hade hoppats på.
I sina bästa stunder fungerade Köksveckan som ett managementverktyg där jag som dåvarande chefredaktör kunde snappa upp stämningar och sprida information på ett varken formellt eller ickeformellt sätt. En annan idé var att Köksveckan skulle hjälpa till att bygga det redaktionella teamet, men snarare drog den isär teamet i två delar, vi som bloggar och vi som vägrar.

Men nu är det fler som har lämnat det eviga bloggonanerandet för att i stället köra en gangblogg. Det är intressant. När en blogg skapas av flera individer, kan den överleva sina grundare. Den kan prestera även om någon individ inte är på jobbet. I gruppbloggar går det också att bygga strukturer och fördela roller. Gränserna mellan en traditionell redaktion och bloggrupp lär luckras upp. För vad är det för skillnaden på en grupp människor som skriver för en blogg och en grupp som skriver för en sajt. Det skulle väl vara att det i en den gameldaxgruppen kan hända att någon tar upp en telefon och ringer och kollar saker. Ja, det är nog ingen slump att det främst är tyckare och opinionsbildare med mindre krav på verklighetsförankring som gangbloggar.

Att det inte finns ett helt linjärt samband mellan olika representationer av ett medium är uppenbart. Inte minst för Aftonbladet som hade hoppats på att bygga en publik till sin tv-kanal TV7 med hjälp av Aftonbladet.se. Inte ens Sveriges största mediesajt kunde användas till att få publiken att börja titta på TV7, lika lite som TV4s maffiga tv-publik kan få TV4.se att på allvar komma i kapp Aftonbladet.se.

Alltså fick Calle Gyllfors inte frågan om han ville ta jobbet. Det kan bero på att:

• Han har varit tydlig med att han inte var intresserad av jobbet.
• Han ansågs inte vara rätt man för jobbet av Gunnar Strömblad.

Borde han ha fått frågan?
Svaret kan vägas fram i följande vågskål:

• Kostnader för de misslyckade projekten Punkt SE, TV.nu och TV7: Drygt 500 miljoner kronor.
• Leverans av vinst under vd-tiden: Över 1 miljard kronor.

Calle har levererat. Inget snack om det. Andra har haft problem med att han upplevs ointresserad av redaktionen och vad den publicerar Han hade lika gärna hade kunnat ”sälja spik” som kvällstidningar,l heter det. Inte populärt bland redaktörerna och det inställningen säkert också till att den förre chefredaktören Anders Gerdin tappade lusten. Jag kommer själv ihåg när Calle surade för att vi fortsatte filma honom en gång efter att den formella intervjun var slut. Men vad skulle inte Aftonbladets reportrar göra för att skaffa intressant material? Nej, Calle från Djursholm har alltid känts lite malplace i Globen.
Av en del beskrivs han som en hänsynslös karriärist. I så fall går det att spekulera i om ombildningen av Aftonbladet till en koncern i september med Calle som koncernchef, var ett sätt för honom att bygga en stark plattform för att positionera sig för vd-jobbet för Schibsted. Så demonterade Gunnar Strömblad ner Carl Gyllfors pampiga koncernbygge. Varför? Det måste ju ändå ha varit överens om att den skulle byggas? Ville Gunnar Strömblad undergräva Carl Gyllfors position? I så fall måste Carl Gyllfors känna sig grundlurad och inmålad av sig själv i ett hörn.
Raoul är inte som Calle. Raoul har inte eldat upp pengar på stora medieprojekt. Raoul har inte ställt sig utanför redaktionen. Han är lite som Fredrik Reinfeldt, mjuk och inlyssnande i sin chefsstil och respekterar redaktörerna. Men han har ännu inte bevisat att han kan hitta nya affärer för Svenska Dagbladet, men det lyckades knappast Gunnar Strömblad med heller under den tid han var vd för SvD.
Gunnar Strömblad trappar ner och det är inget konstigt med det. Även teflonpannor blir repiga med tiden. På hans todo-lista står att han ske utse en vd för bolaget Aftonbladet.
Det spekuleras i Anna Settman, vd för Nya Medier på Aftonbladet . Punkt Ses tidigare vd och Aftonbladets förre försäljningschef Pontus Gustafsson är ett tänkbart namn. Och varför inte TTs vd Thomas Peterssohn, som ju efterträdde Raoul Grünthal?

…vad man får höra mycket i denna värld…

Veckans Framsteg bakåt: Aftonbladet köpte i veckan den något udda tjänsten Kundkraft AB. Nu förstår vi varför. Plattformen ska användas för annat också. Bland annat kommer Aftonbladets amatörbloggare Jan Helin att värva Bert Karlsson som i sin tur ska rekrytera 300 pensionärer som ska köpa vissa matvaror på olika butiker i Sverige. Sedan blir det god konsumentjournalistik med prisjämförelser på ost, mjöl och korv. Det har nog inget med detta att göra men det snackas om att biträdande kulturchef Åsa Linderborg ska  ha sökt tjänstledigt ett år. Kanske för att skriva en ny bok snarare än i protest mot Bert Karlssons pensionärsspektakel. Klart är att Aftonbladet tar ett steg både framåt och bakåt. Framåt mot it-stödd konsumentjournalistik. Bakåt till klassisk kvällstidningsjournalistik.

Veckans Gasell: Dagens Industris rikstävling i snabbväxande företag går under namnet Gasellerna. Hittills har redaktionen inte levt föga som den lärt utan betat tryggt och inhägnat på lönelistan. Men nu, när det är ont om grönbete i lågkonjunkturen, har två gaseller skuttat ut ur pantertantens revir. Den förre nyhetschefen och tv-chefen Anders Davidson, ska starta frilansbyrå i Brasilien. Och Johan Nylander, reporter på DI.se skuttar av för att starta ett hemligt nätmagasin.

Veckans TV. Yes –  här startas det tv-kanaler.

Veckans Citat: ”Den som säger att det inte är tufft nu. Den ljuger”, säger branschen.

Veckans Vaddå Kris? Killen sitter och tar in en helflaska Grands Echezeaux för 5.990 kronor på Pontus i Stockholm.  Lugn, det är bara tidningen Livets Godas chefredaktör Anders Enquist som lever som han lär.

Veckans Remake: Sajten Dagens Debatt som bland annat Svenska Dagbladets nuvarande redaktionschef Martin Jönsson var med och drev har bytt inriktning. Kolla här.

Veckans Vassaste Reklam: Reklambyrån Ogilvy förser Delicatos dammsugare med metallstrass för att hänga på Melodifestivalen. Gulp. Kanske inte så mycket annat att vänta med en kreativ chef som heter Ståhl i efternamn.

Veckans Tillrop: Jag går in på bitter-twitterlistan, här.

Veckans Smygis: Yvonne Ruwaida, riksdagsman (mp) har blivit lite bränd på taxi. Så nu ber hon taxichaufförerna släppa av henne ett kvarter i förväg när hon vara med i SR och SVT.

Veckans Ogilvy: Expressen ska börja sälja sig som ett mediehus, ungefär fem år efter att Aftonbladet började med det. Projektet heter 360 grader och det för tankarna till reklambyrån Ogilvys erbjudande till kunderna som hade samma namn. Tanken var att Ogilvys skulle hjälpa till i alla led i kundens kommunikation och nu hänger Expressen på tåget som för länge sedan kört i diket.

Veckans Metrospaning: I veckan har vi fått två tydliga tecken på att det är stora förändringar på gång för gratistidningen Metro. Metros danske koncernchef
Per Mikael Jensen ska sagt att han aldrig tänker jobba från Stockholm om huvudkontoret skulle flytta dit. Det ska det. Inte nog med det. Huvudkontoret ska flytta in i MTGs lokaler. Så gjorde Kinnevik också med Moderna Tider och Finanstidningen en kort tid innan tidningarna lades ner.

Veckans Trafikfara: Norwegian smyger inte runt busken….kameler till Dubai på taxibilar i Sthlm.

Veckans Overkill: Jag blir inte klok på vad jag tycker om att Institutionen för journalistik och masskommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet, ska köra ett strategiskt varumärkessarbete. Institutionen, som nog inte har svårt att få  kund…elever, ut en enkät som tar fem minuter att fylla i. Bland annat ska den grafiska profilen göra om. Finns det inte smartare metoder att ta till för att skapa buzz kring ett ställe överbefolkat av informations- och medieexperter? Upplägget verkar inte tidsenligt, inte nödvändigt, inte rätt på, men väl…göteborgskt. Om du ändå har fem minuter ta en tur  till 031 här.

Förra Årets Lågpriskampanj: Har tänkt säga det länge, men Åhléns julkampanj var fantastisk. Två veckor före jul fick alla medlemmar via sms erbjudande om att handla och få en värdecheck på 50 kronor för varje inköp på 300 kronor. Värdecheckerna skulle utnyttjas före julafton. Alltså, i stället för att sitta och sura över lågkonjunkturen fick Åhléns kunderna att handla två gånger före jul. Det kanske inte gick med vinst, men försäljningsvolymen hölls uppe, realagret hölls nere och kunderna blev glada och lojala. Smart.

De två startade egna bloggar 9 oktober 2008 och gjorde ett smärre nummer av det. Uppenbarligen har de två cheferna upptäckt det vi andra bloggare också vet: att blogga är ingen picknick. 

Jan Helin har sedan start presterat 16 inlägg i sin blogg. Kalle Jungkvist har bara hostat fram fem. Tillsammans har de två skrivit fem inlägg per månad.

Jan Helin har en viss självinsikt. I sitt senaste inlägg från 21 november 2008, skriver han klockan 22:35: ”Fått några skopor ovett för att jag inte hunnit blogga senaste veckan.
Sorry, sorry.”

I sitt första inlägg lät han dock lite mer övertygande: ”Det är tidskrävande, jag vet, men jag har svårt att tänka mig något viktigare att lägga tid på för en ansvarig utgivare 2008.”

Nu får vi se om de två herrarna nominerar varandra i Aftonbladets Stora Bloggpriset.

Aftonbladet publicerade själva en artikel om att Facebook har rättigheterna till allt material som användarna lägger upp på community-tjänsten. Men gör nu alltså delvis samma sak.

Både Aftonbladet och Facebook är smått otäcka exempel på hur stora mediekoncerner bedriver krillfiske på gemene mans information. Internet, social medier, bloggar, alla ska få en egen mediekanal, allt ska vara så fint och demokratiskt. I själva verket orkar de flesta svenskar inte med eller har inte råd att lägga upp egna sajter och bloggar, än mindre bygga egna communitys. Återstår då att utnyttja befintliga gratistjänster. Därmed tappar man som vanlig användare också rätten till sitt material, i varje fall hos Aftonbladet och Facebook.

Hade jag haft en politisk ådra hade jag skrivit något om att storföretagen konfiskerar proletariatets information.

Nästa steg har vi redan sett. Facebook tillåter inte längre bilder på tuttar och tar därför bort dessa. Ja, det innebär rimligen att Facebook kontrollerar allt material som läggs upp på communityn. Sannolikt kan Facebook kolla alla mejl som skickas genom systemet. Hit verkar också medieföretaget Schibsted och Aftonbladet vara på väg, när de vill besitta användarrätten till medlemmarnas material. Både Aftonbladet och Facebooks system öppnar för systematisk signalspaning som inte ligger så långt från principen bakom den så omdiskuterade signalspaningslagen FRA.

Jag har en tid tänkt på hur konstigt höstens (planterade?) artiklar om Kamprad har sett ut. Det är alltid bilden av företagsledaren som reser lowbudget och själv rycker in och jobbar på golvet. Det lyxigare livet i Schweiz brukar också nämnas, men ingen förrän Aftonbladet, vad jag känner till, har kopplat ihop de två bilderna av Kamprad. Det är ju uppenbart att bilderna krockar och att det borde äventyra allt som förknippas med varumärket Ikea. Och vad som händer med Ikea är ju en riksangelägenhet, så varför behöver Jan Helin motivera publiceringen och stryka Kamprad medhårs med: ”Lugn, Ingvar vi unnar dig den där gården”.

Jan Helin är smart som frontar, skriver själv och kommunicerar med läsarna. Det gör nästan ingen annan chefredaktör i landet. Kanske vill han ta platsen som rikspublicist, vilken har varit ledig sedan Bosse Strömstedt lämnade Expressen. Men dit kommer Jan Helin inte om han envisas med att om ursäkt för sig och sina medarbetare.