Först undrade jag varför allt skulle spelas in just på denna gatusnutt. Men så förstod jag.  Det är det enda ställe på gångavstånd från SVT som påminner det minsta om ett arbetarkvarter.

Utanför vårt fönster står en röd Saab årsmodell har sett bättre dagar. I bilens bagageutrymme ligger verktygslådor och en pirra. I bilens förarstol sitter en man uppskattningsvis i åldern 60 år Han kräks i en pappmugg. Samtidigt röker han. Det går inte att låta bli att titta.  

Titta inte skriker Karin.

Under tiden tänker jag, försöker tänka i stället för att avundsjukt stirra på den sjukt tunna och rosa laptopen som bloggerskan knackar på med en hand medan hon äter mat med en lång silvergaffel med den andra handen. Min laptop håller på och brinner upp och det är glapp i alla tangenter så allt jag skriver blir felstavat.

Å andra sidan skriver jag utan att tänka, i sömnen om det skulle behövas. I förrgår pratade vi på jobbet om att vi lever på att sälja våra hjärnor. Utan att vara medveten om det skrev ett inlägg på Facebook om jag att jag säljer min hjärna. Det uppfattades omedelbart som en annons där jag försökte sälja min fysiska hjärna. Det är så intressant att när orden lämnar en hjärna blir de som fria djur och lever egna liv. De är fria att användas och tolkas av vem som helst, hur som helst. Det är också frustrerande. Hur exakt du än uttrycker dig, går det inte att exakt överföra din tankegång till någon annan människa.

Mitt sällskap kommer. Det visar sig att han bara är tvåa på bea. Man kan inte vinna jämt. Men han är nyklippt.

Inte klokt vilka tankar som kommer fram under eftersnacket till en säljkickoff med tjugo av de vassaste mediesäljarna inför sjösättningen av en stenhård produkt. Det växer ogräs överallt.

E: (epost)
M: (mobil)
T: (telefon)
F: (fax)
W: (sajt)
A: (fysisk adress)

Nu det ska se ut så här, tror jag:

M: (mejl)
S: (sociala medier, t ex facebook eller myspace)
T: (smarttelefon)
B: (blogg)
MB: (mikroblogg)
W: (sajt)
Y: (youtube)
G: (google-söksträng)
A: (fysisk adress)

Till ytan är branschen lika strikt och formell som frisyren på Dan Morén, Citypaketetets vd. Under detta, under jord ligger ogräsets rötter i virrvarr, i de märkligaste förgreningar och vindlingar.

Rötterna kommer ibland till ytan och kan då bjuda på hisnande perspektiv. Synen av att se Adam Alsing på kryckor diskuterande med Petter i entrén till Stockholm Media Week på Rival i Sthlm.  Eller den radiostjärnan Anders Timell komma in med full golfutrustning på det ordinarie jobbet som restaurangchef på Riche. Känslan kan bli overklig. Som spontanpussen av Farfars Matias Palm-Jensen strax efter frukost på Kungsgatan.

Det här, kan jag meddela, är ungefär så långt från min uppväxt i Grums det går att komma. Det är en del av kicken. En stor del.

Ogräsets rötter slutar aldrig att växa. För ett par veckor sedan ringde Bonniers digitala kulturalibi Sigge Eklund upp. En person jag har chansen att avguda på nära håll. Han bor granne. Ganska typiskt bor han i ett av områdets k-märkta kulturhus med högt i tak och fönster med träkarmar. Jag kan se dit från min nyproduktion med lågt i tak och plåtlåda till betong. Sigge frågade jag kände någon från Grums, en äldre man, gärna ensam med spännande karaktär. Sigge hade tagit ledigt från kulturjobbet på Bonnier för att hjälpa Filip och Fredrik med produktionen av deras tv-program  från Grums.

Jag kan tänka mig hur Filip och Fredrik snackade ihop sig mellan planeringarna av cashstinna kickoffar på Swedbank på Anglais om att skruva dårspiralen ett varv till i ett försök att hitta nya utmaningar. Och hitta och hjälpa ensamma själar i Grums via en tv-show i Kanal 5 är verkligen en utmaning. Jag förstår inte hur de vågar. Jag var själv ganska ensam i Grums och åkte på stryk mest för att jag fanns.

De jublar i Grums. Tv-kommer ju dit. Hur stort som helst. Fast de har en fabrik som tillverkar 685 000 ton papper per år och omsätter fyra gånger mer än Kanal 5. Det var min högsta dröm i högstadiet att få kliva in genom fabriksportarna och ge mitt liv åt bruket. I stället sitter jag och mejlar med Sigge Eklund. Hur kunde det bli så här?

Tänk om de har kokat ihop tv-programmet med hjälp av Hanna Hellquist, som har satt sig själv på kartan att skriva en bok om sin pappa i Grums, fast hon växte upp med sin mamma i Karlstad. 

Filip & Fredrik i Grums?Det är cynism bortom Robert Gustafsson i Torsk i Tallin och börderna Schulman bloggande på Värmlands Folkblad. Det är värre än alla dretroliga värmländska röster i radioreklamen och Sven-Erik Magnusson på Sandgrund. Det är exploatering av värmlänningar 2.0. Det är förstås precis den typ av galenskap som gör mediebranschen 100 procent icke tråkig. Men den här gången får jag avsmak.

Filip och Fredrik i Grums känns som Pål Hollender typ Torsk i i Lettland de kallar det inte ens konst.

Jag funderar en stund men hittar inte en hel tråd i hjärntvätten. Skickar traumatiserat över ett förslag på person att kontakta till Sigge.
Efteråt vill jag kräkas.

Han är en av de goda. Han är ett klokt vägval. Men är jag i en återvändsgränd?
Det är en labyrint. Alla relationer. Få leder vidare. De flesta omgärdas av murar och det är bara att backa tillbaka. Gång på gång väljer jag samma passage. Det kallas trygghet, men skapar frustration.
Jag betalar kanin och lax, 650 kronor. Sedan ett tag har jag börjat tänka på hur mycket det kostar.
Sökandet i labyrinten blir än mer konkret när jag inte har något kontor. Jag kan välja vilken fysisk väg som helst. Men hamnar alltid runt Stureplan. Den frustrerande tryggheten. Eller är det så enkelt att jag inte vill investera i ett nytt batteri till laptopen och därför väljer ett ställe med elkontakter, Anglais.
Viker undan de gula tulpanerna och för att gå in i kaninhålets. Svängdörrarna fladdar som ett lojt vindkraftverk.  Sommaren har kommit. Gästerna i detta underland har bytt ut vanlig-kaffe-svart mot apelsinjuice.  En man surfar ogenerat i kortbyxor. Jag störtar ut, vidare i labyrinten, hittar till dess mitt, kastar up laptopen på köksbordet och börjar jobba.

2. Katten sätter sig på tangentbordet. Notepad öppet. Texten som formas under kattens fotdynor:

K,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,++

Konstig+. Viss+?

3. Yngsta dottern får ingen mobiltelefon. Då gör hon en av papp. Det slår mig, att detta kommer hon att berätta om för sina barnbarn.