Kommer du ihåg hur roligt vi hade den där fredagen när vi satte och utvecklade de sista grejerna till Dagensopinion.se, även kallad Sveriges fulaste sajt. Vilken fin dag, trots att det spelades Bon Iver.

Som vi fixade. Som vi donade. Verkligen grymt. Till slut kom vi igenom listan. Men efter någon dag, slutade uppdateringarna att fungera. Verkligen konstigt. Så, Jens, det skulle vara så glädjande om vi kunde få till de där små förbättringarna igen. Nästa vecka ska ju Dagens Opinion till Almedalen och tänkt om sajten kunder halvfula ankungen i alla fall. Den kan bli det, om du hjälper oss med detta:

* Går inte att få ut ”internlänkar” på löpet, som det var tänkt.
* Kan du snälla lägga ut bloggen Medier, Makt och Marknadsföring, har ett scoop på gång där.
* Senast publicerat uppdaterar inte. Guld!
* ECT-bloggen saknar lista. Ocoolt.
* OCh det här med ”mest läst” verkar ju vara från tidernas begynnelse, bör vara senaste veckan.
 
- r

Under tiden tänker jag, försöker tänka i stället för att avundsjukt stirra på den sjukt tunna och rosa laptopen som bloggerskan knackar på med en hand medan hon äter mat med en lång silvergaffel med den andra handen. Min laptop håller på och brinner upp och det är glapp i alla tangenter så allt jag skriver blir felstavat.

Å andra sidan skriver jag utan att tänka, i sömnen om det skulle behövas. I förrgår pratade vi på jobbet om att vi lever på att sälja våra hjärnor. Utan att vara medveten om det skrev ett inlägg på Facebook om jag att jag säljer min hjärna. Det uppfattades omedelbart som en annons där jag försökte sälja min fysiska hjärna. Det är så intressant att när orden lämnar en hjärna blir de som fria djur och lever egna liv. De är fria att användas och tolkas av vem som helst, hur som helst. Det är också frustrerande. Hur exakt du än uttrycker dig, går det inte att exakt överföra din tankegång till någon annan människa.

Mitt sällskap kommer. Det visar sig att han bara är tvåa på bea. Man kan inte vinna jämt. Men han är nyklippt.

Vår hyresvärd är hovreporter Daniel Nyhlén. Från lokalerna driver han sajten Improveme. Från vårt svarta rum anar vi hur de fyra tjejerna på Improveme skruvar ihop svindlande material om tuttplastik, återfuktningspolemik och Eva Mendes-erotik, de senaste botoxrönen och den värsta könshårsfönen.
Ibland vallar de in sina hundar på vårt rum vi fyra delar på 17 kvadratmeter.

Vi ringer som galningar via Tres mobila växel. Vår research är blytung. Allt tätnar, luften, ljuset, ljudet, så tätt att inget, ,ingen kan komma ut ur detta svarta rum.

Läs även.

Till ytan är branschen lika strikt och formell som frisyren på Dan Morén, Citypaketetets vd. Under detta, under jord ligger ogräsets rötter i virrvarr, i de märkligaste förgreningar och vindlingar.

Rötterna kommer ibland till ytan och kan då bjuda på hisnande perspektiv. Synen av att se Adam Alsing på kryckor diskuterande med Petter i entrén till Stockholm Media Week på Rival i Sthlm.  Eller den radiostjärnan Anders Timell komma in med full golfutrustning på det ordinarie jobbet som restaurangchef på Riche. Känslan kan bli overklig. Som spontanpussen av Farfars Matias Palm-Jensen strax efter frukost på Kungsgatan.

Det här, kan jag meddela, är ungefär så långt från min uppväxt i Grums det går att komma. Det är en del av kicken. En stor del.

Ogräsets rötter slutar aldrig att växa. För ett par veckor sedan ringde Bonniers digitala kulturalibi Sigge Eklund upp. En person jag har chansen att avguda på nära håll. Han bor granne. Ganska typiskt bor han i ett av områdets k-märkta kulturhus med högt i tak och fönster med träkarmar. Jag kan se dit från min nyproduktion med lågt i tak och plåtlåda till betong. Sigge frågade jag kände någon från Grums, en äldre man, gärna ensam med spännande karaktär. Sigge hade tagit ledigt från kulturjobbet på Bonnier för att hjälpa Filip och Fredrik med produktionen av deras tv-program  från Grums.

Jag kan tänka mig hur Filip och Fredrik snackade ihop sig mellan planeringarna av cashstinna kickoffar på Swedbank på Anglais om att skruva dårspiralen ett varv till i ett försök att hitta nya utmaningar. Och hitta och hjälpa ensamma själar i Grums via en tv-show i Kanal 5 är verkligen en utmaning. Jag förstår inte hur de vågar. Jag var själv ganska ensam i Grums och åkte på stryk mest för att jag fanns.

De jublar i Grums. Tv-kommer ju dit. Hur stort som helst. Fast de har en fabrik som tillverkar 685 000 ton papper per år och omsätter fyra gånger mer än Kanal 5. Det var min högsta dröm i högstadiet att få kliva in genom fabriksportarna och ge mitt liv åt bruket. I stället sitter jag och mejlar med Sigge Eklund. Hur kunde det bli så här?

Tänk om de har kokat ihop tv-programmet med hjälp av Hanna Hellquist, som har satt sig själv på kartan att skriva en bok om sin pappa i Grums, fast hon växte upp med sin mamma i Karlstad. 

Filip & Fredrik i Grums?Det är cynism bortom Robert Gustafsson i Torsk i Tallin och börderna Schulman bloggande på Värmlands Folkblad. Det är värre än alla dretroliga värmländska röster i radioreklamen och Sven-Erik Magnusson på Sandgrund. Det är exploatering av värmlänningar 2.0. Det är förstås precis den typ av galenskap som gör mediebranschen 100 procent icke tråkig. Men den här gången får jag avsmak.

Filip och Fredrik i Grums känns som Pål Hollender typ Torsk i i Lettland de kallar det inte ens konst.

Jag funderar en stund men hittar inte en hel tråd i hjärntvätten. Skickar traumatiserat över ett förslag på person att kontakta till Sigge.
Efteråt vill jag kräkas.

Självförtroendet växte när jag även kände igen reklamombudsman Elisabeth Trotzig. Nyheter24s vd Patrik Sandberg hängde utanför Sturehof med sin sambo som också är Starcoms kundchef Liv Sjödén. De hade inte tid att prata. Skulle skriva på ett hemligt papper. De ville inte säga vilket. Med stolta skvallersteg styrde jag mot Anglais, men där kände jag inte igen någon.

Av alstren går att konstatera att reklameleverna tror att:
* Reportrar skriver med pennor.
* Reportrar högsta strävan är att berätta sanningen.
* Reportrar har hög status i väst men inte i övriga världen.

Som reporter konstaterar jag att eleverna:
* Inte jobbar med bilder.
* Tycker att lekar som hänggubben och dra streck mellan siffrorna är tidsenligt reklamspråk.
* Sitter fast i Röda Korset-estetik med stora vita ytor och apkorrekt copy, copy, copy.

Riche. Via skilsmässaobaren-kökspassagen in i Teatergrillen. Påsködsligt. Tyst. Anders Timell har ledigt. Lämnade efter sig ett svart hål som ingen kan fylla.
Swedbanks vd Michael Wolf sitter i långrock nedböjds över mobilen som vore den en kristallkula. Han har nått toppen. Men ser ut som en pojke under äppelträdet på sommarens sista dag.

Vid bordet intill firar Agnetha Fältskog med tre väninnor att hon nyss har fyllt 60 år. Allt slit i folkparkerna, i Abba-studion på St Eriksgatan, barn och barnvakter och barnbarn och hysteriska reportrar utan gränser, så sitter hon här, några meter från Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin och Aftonbladet förrförre chefredaktör Thorbjörn Larsson. Det är isterband, det är biff Rydberg, det är två män som haft några av de absolut tyngsta mediejobben i Sverige. Här sitter de i sitt grabbgäng. Kanske som på toppen av fritt fall på Gröna Lund. Hela perspektivet och den kittlande resan ner att se fram emot. Vad skulle Thorbjörn göra om han fick välja nu? Något digitalt och mobilt och tungt journalistiskt. Då tänker vi på samma sätt. Så här kanske det blir?

Ser jag i syner? Ser jag McCanns Michael Storåkers äta middag med Springtimes ägare Birgitta Ed? Varför intresserar jag mig för detta? För de spelar ett spel med positioner. Andra spanar på bussar och flyg. Eller är ännu mer nischade, som Andreas Cervenka på Svenska Dagbladet. Han håller koll på alla privatjetplan.
Lite senare hänger MTGs presschef Max Lagerbäck på Noppes. Han blev ganska gränslöst framställd som Agnetha Fältskogs man efter att de två dansade på ett medieparty. Nu dansar Agnetha med sin kompis Claes Lovén.

Det sjungs födelsedagsvisor och skålas. Inte en reporter i sikte. Förutom Svensk Damtidnings Daniel Nyhlén som stryker förbi som en vildkatt. Undrar vad han hade tyckt om elevernas annonser för Reportrar utan gränser.

Icas pressmeddelande avnjuts här.

De är ovanför oss eftersom de kan äta oss medan vi bara förmår att nafsa efter dem. De sitter på nyhetsköttet vi lever på. Likt ashätande hajar glufsar vi i oss det de tappar eller inte vill ha. Eller också kommer en påse lösgodis som någon pr-konsult strör ut i stimmet. Ibland driver vi in ett byte som vi gemensamt styckar. Men ofta är det inte.

De bästa kanske är att vi får vara i fred. Vi mediejobbare är nog för äckliga för andra i näringskedjan. Vi har inget någon vill ha. Förutom att vi verkar farliga och på så vis lite spännande. I vårt skikt i näringskedjan jagar vi med fenan i topp en del av vår tid, men mest leker vi nog.

På 250 meter avstånd från varandra, en vanlig dag i Sthlm:
* Utanför Angalis – en vuxen man kastar en fotboll till sportmediearbetaren Arne Hegerfors som tar emot bollen. En annan fullt vuxen man spelar in förloppet.
* I en rondell i city. En kvinna stavar sig runt, runt på skidor. En man regisserar overkligheten. En annan vuxen man spelar in skidturen.

Bara arter som inte är hotade, konkurrensutsatta, privilegierade och, ja onyttiga och oförargliga kan leka sig fram på detta manér.  Skönt för oss. Så länge det varar.

I Vasaparken åker vi skridskor, vi som blev kvar under sportlovet. Det är totalt oglamoröst, nästan buttert. 

Därute på isen gäller andra regler för lattegänget. Det är som exempel förbjudet att använda klubbor. Men civil olydnad har inget förbjudit. Så vi som blev kvar i stan spelar med våra klubbor med våra barn. TV4-legenden Lennart Ekdal svingar sin bandyklubba, som han har fått av någon med namnet Järvestedt, eller något liknande. Det är svårt att läsa för hans klubba är i ständig rörelse fösande den orangea plastbollen.

Vid kortsidan förbereder sig ett reklamteam för en inspelning. De har en riktig filmkamera, som säkert sväljer analog film. ”Heja Svenne”, ropar en vuxen karl i sin megafon. Han hans kollega bär svenskgula overaller. Kollegan bär vikinghjälm.  ”Heja Svenne”. De skridskoåkande barnen samlas. Ser konfunderat på. Den äldre mannen mellan de svennegula männen försöker köra sin slarviga slinga på något som kan vara norskt bokmål ”Vill du se bedere sport ska du titta på TV2 Sport”. Närmare tio man sköter inspelningarna och tankarna går ofelbart från de gula männen, till den norska reklamkunden till dansken HC Andersen och Kejsarens nya kläder. Reklamprojektet ser så dyrt ut att filmen som blir av bara måste vara bäst i världen. Eller i alla fall i Norge.

När Vasaparkens tundra spridit sig från fötterna till knäna, går vi män som blev kar i stan, till caféet Ritorno. Karln med vindade mustascher tar emot beställningar: latte, latte, soyalatte, latte, varm choklad med vispgrädde, latte, latte. Tiden kan inte röra sig här. Den nya gammelmodigheten att beställa ”vanligt” kaffe har ännu inte anlänt.

På Ritorno är tryggt och oförändrat. Alla 20-50-åringar försjunkna i laptopar och författardrömmar.   Mannen som stickar gråa, ringlande garn på sin vanliga fönsterplats. Vi män som inte kommer någonstans. Kanske för att vi inte vill.