Fotofördomar I

I tre delar tänkte jag plåga alla som orkar, med de fördomar jag försöker övervinna i mitt fotograferande. Mest kanske jag skriver i självterapi för att komma tillrätta med mina svagheter som fotograf. Här kommer del I.

En del av mitt jobb som journalist handlar om att fotografera. Jag noterar att det är ett svårartat konstnärskap. Och motsägelsefullt. Jag trycker på en knapp och ut kommer en kylig kopia av verkligheten. Med text är det annat, det ska disponeras, nötas, sammanfogas, komponeras, kollas fakta, som om alla pixlar i ett fotografi fick konstrueras manuellt. En artikel består av 1 000 – 10 000 tecken och alla måste plitas ner på rätt plats och på rätt sätt. En bild i min kamera består av drygt 42 miljoner bitar (pixlar).

Svårigheten med foto är av en annan art. Den komponeras i samma stund som den tas. Kanske är kameran som en kniv som skär ett snitt ur verkligheten. Avgörande är då hur snittet görs. Bilder kommer, som jag ser det, mer laddade med känslor. Utöver det är i alla fall mitt bildminne ett annat än mitt textminne. När det gäller texten kan ja återkalla grundstory, några speciella formuleringar och verktygslådan med färdiga fraser. Överallt där jag ser mig kring, ser jag bilder framför mig som andra har tagit, Lars Tunbjörks färgglada frosseri över 80-talets folkliv, David LaChapelles med fleras överrealistiska bilder för Diesel-reklamen, Helmut Newtons kvasirealistiska modebilder, Dorothea Lange, Cartier Bresson, Annie Leibovitz och även målare som David Hockney. Bilder, bilder, bilder. Det är de bilderna jag letar efter, hittar och försöker efterlikna. Det är bara det att bilderna har gjorts förut, bättre och av någon som hade ursprungsidén till bilderna. Det finns liksom ett facit i mitt huvud över hur en slagkraftig bild ska se ut. Med text är fältet mer fritt, bladet mer vitt, oskrivet.  Jag blir först glad när jag har lyckats skapa en bild som liknar någon av förebildernas kompositioner. Sedan smått äcklad över mitt följa-John-foto. Jag borde bli lycklig varje gång jag sitter i pressdiket och kommer hem med en bild ingen annan har tagit, men gör jag det? För mig handlar fotograferande mycket om att undvika schablonerna och bryta ny mark. Jag skulle inte säga att jag har lyckats än och kanske kommer det aldrig att ske. Det finns kanske för många fördomar om hur bilder ska vara i mitt huvud.

Skriv en kommentar

Din e-pstadress kommer aldrig att delas eller publiceras. Tvingande fält är märkta *