Rolf van den Brink

Dr Merkel och Manfred Wolfenstein – BETA

Vi jobbar med två team. Från norr kommer Manfred Wolfensteins team förutsedd av rikskåren.

Från söder sonderar Hans-Inge Svartmark med assistent.

I tre veckor, fyra dagar och 2 timmar har vi följt Dr Merkels fotspår. Jag lyder under Wolfstein. Sköter dokumenteringen.

Med oss har vi den senaste utrustningen. Drönare, botulinum toxin typ A och superantioxidantampuller.

Spyware.

Happy mindset.

Pattern Protection.

Östgötaslätten. Från en av våra drönare. Himlen är kemisk.

Det är känsligt på högsta nivå. Dr Merkel besitter för riket kritisk nyckelmateria helt avgörande för exportindustrin. Han måste ringas in. Vi knackar dörr.

Signalementen är vaga. Vi har två spår att gå på. Först det så kallade tabloid-spåret. Av en slump kan Dr Merkel ha fångats ovetande på bild av en kvällstidning. Stämmer väl överens med fantomskisser.

Det så kallade kontorsporträttet. Taget av övervakningskamera i kontorskomplex där Dr Merkel antas ha vistats.

Notering funnen utanför kontorskomplex där Dr Merkel kan antas ha vistats.

Dagarna går. Vi vet inte hur nära vi är, om vi kommer närmre. Dokumenterar vägen, fast det är resans mål som är syftet för våra ansträngningar.

Drönare nr 2 dokumenterar.

Får tips om en övergiven bil. Motorn är ännu ljummen. Doftgranen är helt ny! Vi får vittring.

Ställer diskret frågor till lokalbefolkningen. Vanligtvis blir vi vänligt bemötta med horisontell skakning på huvudet.

Lokalbefolkning 2.

Lokalbefolkning 3.

Räknar kråkor. 100, 99, 101.

Matchar mönster.

Till slut hittade vi det vi sökte. Långt före Svartmark som vanligt. Ha!

Aurascannern fungerade som den skull. Vi gick in.

Det hade ännu inte kallnat.

Det hade inte vissnat.

Fullträff. Av allt att döma hade vi funnit verk av Dr Merkel.

Han tycktes ha bytt tillhåll.

REKONSTRUKTION 1.

REKONSTRUKTION2.

REKONSTRUKTION3 (Dr Merkel förmodar jag)

REKONSTRUKTION + PATTERN RECOGNITION

Två hantverkare berättade om stugan vid isen.

Han måste ha förvarnats. Rusade mot horisonten.

Uppslukad av ljuset. Som sist.

Publicerat 10 mars 2010 00:12 | Rolf van den Brink - Foto | Kommentarer (0) Etiketter: Dr Merkel

Männen som blev kvar

Vi brukar samlas där. Vi män som blir kvar i stan. Vi män som inte var smarta nog att boka något bra för våra barn någonstans men inte här. Eller också ville vi inte.

I Vasaparken åker vi skridskor, vi som blev kvar under sportlovet. Det är totalt oglamoröst, nästan buttert.

Därute på isen gäller andra regler för lattegänget. Det är som exempel förbjudet att använda klubbor. Men civil olydnad har inget förbjudit. Så vi som blev kvar i stan spelar med våra klubbor med våra barn. TV4-legenden Lennart Ekdal svingar sin bandyklubba, som han har fått av någon med namnet Järvestedt, eller något liknande. Det är svårt att läsa för hans klubba är i ständig rörelse fösande den orangea plastbollen.

Vid kortsidan förbereder sig ett reklamteam för en inspelning. De har en riktig filmkamera, som säkert sväljer analog film. ”Heja Svenne”, ropar en vuxen karl i sin megafon. Han hans kollega bär svenskgula overaller. Kollegan bär vikinghjälm. ”Heja Svenne”. De skridskoåkande barnen samlas. Ser konfunderat på. Den äldre mannen mellan de svennegula männen försöker köra sin slarviga slinga på något som kan vara norskt bokmål ”Vill du se bedere sport ska du titta på TV2 Sport”. Närmare tio man sköter inspelningarna och tankarna går ofelbart från de gula männen, till den norska reklamkunden till dansken HC Andersen och Kejsarens nya kläder. Reklamprojektet ser så dyrt ut att filmen som blir av bara måste vara bäst i världen. Eller i alla fall i Norge.

När Vasaparkens tundra spridit sig från fötterna till knäna, går vi män som blev kar i stan, till caféet Ritorno. Karln med vindade mustascher tar emot beställningar: latte, latte, soyalatte, latte, varm choklad med vispgrädde, latte, latte. Tiden kan inte röra sig här. Den nya gammelmodigheten att beställa ”vanligt” kaffe har ännu inte anlänt.

På Ritorno är tryggt och oförändrat. Alla 20-50-åringar försjunkna i laptopar och författardrömmar. Mannen som stickar gråa, ringlande garn på sin vanliga fönsterplats. Vi män som inte kommer någonstans. Kanske för att vi inte vill.

Publicerat 05 mars 2010 00:48 | Rolf van den Brink - Foto, Medier, makt och marknadsföring, Privat | Kommentarer (0)

Varumärket Ockelbo – pistvakt, kungligt bröllop och ost

En tur till Ica kan ställa till det i en övervarvad hjärna. I måndags eftermiddag rapidhandlade jag när jag SMACK fick se ett för mig nytt ostmärke. Ockelbo Ost. Wow.

Köpte genast prästosten och goudan (tillverkad i mitt stolta hemland Nederländerna) för närmare studier.
Har länge tänkt att någon skulle kapitalisera på det faktum att kronprinsessans gemål Daniel Westling är uppvuxen i en villa i Gästrikeorten. Vad som helst: guidade turer till tyska rojalister, Daniels villa som legobyggsats, en Sony Ericsson Ockelbo.

Inte, inte.
Inte ens Ikea har en möbel som heter Ockelbo i sortimentet. Så de såg ut som om någon äntligen tänkt till om de där ostarna. Men ostmärket har funnits sedan 2000.
Kanske vågar ingen jobba med varumärket eftersom den lokala familjen Olsson som tycks ha visst anspråk på märket.
Familjen har tillverkat bland annat plastbåtar under varumärket Ockelbo. Sonen berättar stolt om den kultstatus som uppstod då en av företagets snöskotrar dök upp i tv-serien pistvakt. Sonen verkar ha som plan att sälja kläder under varumärket.

Som Ockelbo Osts domännamn, Ockelboost, antyder behöver varumärket ett lyft. Saker man inte borde fundera på men ändå gör efter en blodtryckstur till Ica.

Publicerat 03 mars 2010 04:16 | Rolf van den Brink - Medier, makt och marknadsföring, Privat | Kommentarer (0)

Från Anglaise till Ambassadeur

Onsdag
Satt jag vid köksbordet hela dagen, hela kvällen. Ute en kort stund på kvällen bara. Ringde, mejlade som en galning, men fick ingen respons. Kände mig digitalt mobbad. Ingen ville veta av mig. De sociala mediernas paria. Familjen kom hem. Tre samtal kom in. Allt annorlunda. Somnade med köksbordets träådringar som bild.

Torsdag
Satt knappt alls. Frukostmöte med Bonnier Wannabee. Samtal med Mediernas Lars Truedson om hur Google rycker fram och vad det innebär för journalistiken. Som i en dröm glider Veckans Briefs redaktör Karin förbi i gigantisk hattmössa. Redaktionen på Dina mediciner klev in den orangea källaren. Fint. Rörmokaren ringde. Jag ringde. Och alla svarade.

Passerade direktör Micke Kärrlander …hej…hej. Passerade Resumés reportrar Leif Holmkvist och Janne Sundling som var ute och sökte frilansjobb…hej…hej…Så tre viktiga möten på raken. Andningspaus på Anglais. Lars Truedson passerade…hej…hej…Dagsmejan sprutade från taken.

Dominika drog in mig i taxin och vi åkte nog 100 meter från Anglaise till Ambassadeur. Hon skulle dela ut diplom till reklamare på Resumé-baren eftersom tidningens chefredaktör Viggo Cavling hade gjort det otänkbara och tappat rösten. Alla som var med och assisterade på eventet hette Emilie, varför heter alla eventassistenter Emilie?

Avböjde Dominikas förslag att jag skulle dela ut diplomen. Hade iofs varit annorlunda. Ett möte till. Åter till köksbordet. Ärtsoppa och oliver. Elektrikern ringer. Nöjd tills jag kommer på att jag borde ha sålt och jobbat med offerter. Metalliskt trött.

Publicerat 26 februari 2010 04:17 | Rolf van den Brink - Medier, makt och marknadsföring, Privat | Kommentarer (0)

Om. Tanke

Är lite stolt över denna bild. Inte för att skulle vara välkomponerad, särskilt skarp eller påpassligt fångad. Utan för att den kanske säger något om mänskligheten.

Här plogar en ganska skruttig skåpbil fram genom snön på en Östermalmsgata i Sthlm. Bilen transporterar grönsakslådor till familjer som har tillräckligt med betalt för att de ska tycka att det är avskyvärt tråkigt att handla på Ica vid Roslagstull eller Sabis på Fältöversten. Familjerna är extra måna om sig själva eftersom de beställer ekologiska varor. Familjernas omtanke om sig själva ger mannen på bilden jobb. Omtanken skapar förstås sysselsättning hos Ekolådan som levererar grönsakerna och frukterna för 190 290 kronor per låda.

Familjerna, som har råd att vara så omtänksamma, visar på sätt och vis också omtanke om miljön eftersom de handlar ekologiskt. Familjernas strävan att pyssla om sig själva som egna enheter, innebär dock att bilen måste åka och sannolikt sprida avgaser och bidra till CO2-utsläppen.

Om de omtänksamma familjerna kunde vara omtänksamma tillsammans kunde de handla kollektivt och på så vis minska transporterna. De skulle kunna samhandla sina middagar på Ica och Coop, med de andra konsumenterna och kunna trycka på för att få ner priserna och få ekologiska varor för alla och envar. Men de omtänksamma familjerna på Östermalms omtanke bygger på att just de har råd att betala lite mer.

Omtanke är fint och saker som är fina kostar. Ju finare desto dyrare. Därför ska inte priserna ner. De ska ligga så högt att de bildar en hygientröskel mellan beställare av ekolådor och konsumenter på Ica. Medan andra släpar plastpåsar med giftiga grönsaker från som de stackars barnen tvinga äta, rullar en avgasande bil fram till andra portar där familjeöverhuvudets tillfredställelse kanske sväller vid tanken på att just denna familj får lite mer omtanke än de andras.

Publicerat 23 februari 2010 02:50 | Rolf van den Brink - Foto, Privat | Kommentarer (2)

Långsamma cash

Jobbet är myriader av möten. Fyra heltidsuppdrag och en halv lön. Det är murriga korridorer, kaffeautomater, ta i hand, fumla efter skrynkliga visitkort, kasta in positiv energi och sedan in på toan för att andas eller kräkas.

Det är svett, det är gråt och det är långsamma cash.

Headsets som glappar. Laptops som hänger sig. Laddare som inte är där de ska. Färgpatroner som är slut. Fel anteckningsblock i ryggan. Det är nej, nej, nej. Och ibland nja. Mediebranschen är skrumpnar som glasblåseri eller textilindustri. En gren för entusiaster. Tänk dig en tryckpress på Skansen.
Hjärnorna som möts i hotelllobbyn eller på väg upp till det indiska visumkontoret.

Den kollektiva frustrationen över

p-r-o-j-e-k-t-e-t.

Så bryts framgångslösa dagar mot gratisätaraftnar. Du går på mingel. Du står i ett hörn på minglet. Balanserar snittar, gaffel och glaset som hänger i plastringen. Du försöker prata. På byrån Grayling träffar du konsult Stig-Björn Ljunggren, blivande konsult Charlotta Friborg, konsult Christian Ekström, CEO Peter Erikson, Stockholmschefen Nina Nygaard, kommunikationschefen Eva Corp, vd-assistent , kommunikationschefen Peter Gimbe, cd Örjan Nordling, bransch-chef Kaj Flick. Inte fucka upp nu.

På väg hem. Du tänker. Det är här jag är. Alltid ska vara. Det känns ohyggligt. Men som det ska. Du tar upp telefonen och ringer de där två källorna, fast det för sent. En av dem svarar. Och säger inga, kommentarer, inge kommentarer.

Publicerat 19 februari 2010 01:34 | Rolf van den Brink - Medier, makt och marknadsföring, Privat | Kommentarer (0)

Snitselstråk

Även om inget särskilt inträffar i källaren med den orangea mattan händer saker utanför. I morse spände en man upp ett långt, gult plastband. Detta hade inte gått att förutspå. Händelsen var för min hjärninstallation osannolik. ’
Gatorna skiftar alltid temperament. Du kan gå mil över fruset, tystat myller. Så runt hörnan, där schwooopp, händer det du inte hade kunnat hitta på själv. Oftast små saker, som triggar få.

Också död och liv. Anonymiteten som blir folkpark på fem sek. Som i fredags: Kungsgatan vid Hötorget i Sthlm: Thomas Minnhagen, Söndagsavisen, Marta Karlqvist, Bite, Mats Hedberg, Springtime, Claes de Faire, Bonnier och Mathias Kallio på Dagens Media inom 5 minuter och 50 meter.
Så ut på snitselstråk genom tomheten igen. Fram till nästa utrullade orangea matta, nästa band av gul plast.

Publicerat 16 februari 2010 01:09 | Rolf van den Brink - Medier, makt och marknadsföring, Privat | Kommentarer (0)

Ner, ner, ner – rörelsen från Stureplan

Café Nero på Roslagsgatan i Sthlm har byggt ut i en källare som är en räkfrossa i råbetong. Förstås fullt med tidigare brunchare som tröttnat på alla andra ställen och söker nytt, nytt nytt i sina uttråkade liv.

”Det här blir nästa mediehangout”, förklarar, affärsängeln jag är ute och fikar med.
Han har en liten poäng. Vi noterar producent Calle Schulman och Anton Glanzelius och Dagens Nyheters upplagechef. Å andra sidan är det överrepresenterat av sångarbarn, sonen Falkman server exempelvis etnorockarsonen Vincent Pontare.

En rörelse bort från Stureplan. Kanske samma rörelse som flyttar Riche till Le Rouge.

Stureplan, navet som blev spiralen som snurrar den alltför övergödda reklambranschen och den allt mer unkna mediebranschen ner, ner, ner.

”Vi kommer alltid att hålla på med media”, säger affärsängeln.

Jag vill, men kan inte säga emot.

En stund står vi i snön som pudrar hörnet Birger Jarlsgatan – Odengatan. Som en rörelse i ögonvrån, baxar Vattenfalls koncernchef Lars G Josefsson hjulbent en låda vin ner för Odengatan.

Affärsängeln ska flyga, upp, upp, upp. Vi lägger upp planen. Kommer inte fram. Jag kan flyga men vet inget om att kraschlanda. Det kanske inte går att lära sig.

Runar kommer med Volvo-suven och en mycket blond blondin. De går hand i hand som om detta var dagens enda och största upplevelse.
Jag slår vad om att de ska in på butiken Bemz, som säljer överdrag till Ikea-möbler. Affärsängeln tror att paret tar in på den överglammiga möbelbutiken W8. Affärsängeln får rätt. Plötsligt ter det sig intressant att åka längdskidor.

Publicerat 13 februari 2010 16:27 | Rolf van den Brink - Medier, makt och marknadsföring, Privat | Kommentarer (0)

Chefen och arbetsmiljön

Fortsätter att jobba som en nomad 2.0, även om fyra arbetsplatser har utkristalliserats.

I källaren där vi kör Dagens Opinion är det kallt, mattan är orange och mobiltelefontäckningen är minimal. Det gör inget. För det blir saker gjorda där. Rummet är kort sagt ändamålsenligt. Ett anrikt och besynnerligt ord.

Jobba hemma vid köksbordet är övereffektivt. Särskilt när diskmaskin Cylinda plaskar i bakgrunden. Kaffe, mat, telefon allt inom räckhåll. Ingen som stör mer än du själv, vilket kan vara illa nog, men i köket ligger självstöraren lågt. Triggern till det höga produktionstempot kan vara att köket med dess förvaring av livets nödvändiga kan vara en påminnelse om hur mycket pengar som behöver tjänas i för att det ska komma mat på bordet alls.
Nackdel – efter 12 timmar utan en promenad blir tankarna allt snävare och klaustrofobiska. Kanske en liten aning som en fängelsevistelse.

På Talentum jobbar jag med Talentum Reportage, ett försök att skapa en nyhetsbyrå inom samhällsjournalistik för landsortspressen. Här finns ett back office utan dess like. Redan i receptionen möts du av en livs levande människa som släpper in dig om det är en bra dag. Annars blir det till att fumla fram det egna inpasseringskortet. Här finns ett 20-tal mötesrum som nästan alltid är bokade.
Datorer fungerar, lampor lyser, stolar rullar, kaffe latte bryggs, alla uppträder civiliserat och pratar inte i telefon i onödan, mellan borde står ljuddämpande skärmar som har en given maxhöjd och alla sköljer ur sina matlådor. Jag kan tro att det är som att sitta på en bank. Inte entreprenöriellt, men tryggt.

På fiket brukar jag träffa min säljande kick i sidan, eller snarare spark i baken. Oftast är det sorligt men inte sorgligt. Vi har roligt åt varandras brister. Hon tycker jag skriver konstigt korta meningar. Jag tycker hon vräker på med luddigheter och kringsnack. ”Men det är så det fungerar när man ska ta betalt”, säger hon
Ja, egentligen, är det den som snackar eller den som håller tyst som säljer?

Hon vill prata pengar. Jag publicistiskt innehåll. Hon fixar ”preso” på powerpoint medan jag tycker det räcker med att rita för hand på en A4a. Hon är mer professionell. Hon verkar bli chef för hela klabbet. Lite obehagligt. På fiket finns soyalatte, men inte alltid eluttag. Inte alls effektivt, eftersom vi mer diskuterar andra på fiket än de affärer vi borde få hem. Och så bråkar vi om som har rätt, fast ingen kan veta sånt, egentligen.

Publicerat 08 februari 2010 01:33 | Rolf van den Brink - Dagens story, Privat | Kommentarer (0)

Skåne utan kamera

Är i Skåne i strålande släpljus av guld. Fick inte med mig kameran. Hata!

Går inte ut om jag inte måste. Skulle vara allt för ohyggligt om den perfekta bilden skulle visa sig.

Sitter i mörk lobby på Mollberger i Helsingborg. Därute strålar livet. Den betraktande personlighetens förbannelse.

Publicerat 04 februari 2010 17:49 | Rolf van den Brink - Privat | Kommentarer (0)

Rolf van den Brink

Dr Merkel och Manfred Wolfenstein – BETA

Männen som blev kvar

Varumärket Ockelbo – pistvakt, kungligt bröllop och ost

Från Anglaise till Ambassadeur

Om. Tanke

Långsamma cash

Snitselstråk

Ner, ner, ner – rörelsen från Stureplan

Chefen och arbetsmiljön

Skåne utan kamera

Senast kommenterat

Kategorier

5 favoriter

5 värdelösa

I min RSS-läsare

Prenumerera